Dagens långpromenad började sådär, får jag erkänna. Först en ärkefiendes matte (åtminstone utan hund!) som glatt vinkade och hälsade å avstånd, med resultatet att Ior närapå stryper mina händer medelst långlineryck. Blä. Hela vägen osm jag gick med upprullad lina var en jäkla tålamodsprövning, som vanligt. Och som vanligt var jag svag och förstärkte det hela genom att släppa ut linan så fort jag bara kunde, för att slippa bli argare än jag redan var. Lite dumt att skapa konflikter, så på det sättet var det väl ändå klokt.
Väl i skogen får jag lov att ställa mig på linan då och då, tack vare alla spännande dofter som fastnat i snön. Men ändå: samtliga hundmöten går bra. Jag utmanar honom ibland och låter bli att berömma tills han vänt mot mig, i svårare lägen talar jag om direkt att han gör rätt som stannar. Till och med när bästisen gått förbi tre minuter innan (han kände bara vittringen, men jag såg dem) stannade han till, fick belöning att springa och nosa, och kom tillbaka för dessa jävla torrfoderbitar efteråt! När jag klev på linan var vi dessutom på väg hem, med trött matte och svårt område med mycket harar. Eller mycket och mycket, men det är på det stället vi oftast ser dem. Under de förutsättningarna gick det ändå bra, tycker jag!
En lösning på första styckets problem skulle vara att jag börjar stoppa linan i en ryggsäck tills vi kommer till skogen, och har vanligt koppel fram till dess. Då blir det mer av en släppa lös-ritual också, kanske är vettigt? Det andra skulle kunna avhjälpas med att jag äter lite vettigare frukost (en apelsin och en halvliter te är lite klent) för att hålla det pissiga humöret och orken i schack. Synd att enkla lösningar är så svåra att genomföra, åtminstone för slarviga töntar som undertecknad. mvh "sitter som en säck potäter i soffan istället för att träna och gnäller över ryggont"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar