Idag sprang vi hela 6,5 km! Nåväl, gick i nedförsbackarna eftersom det börjar bli halt, och jag inte vill riskera mina knän med att öka distans och lägga på dragbelastning nedför samtidigt. Mer än innan blev det i alla fall! Planen är max 3 km, flexikoppel och inga nedförspromenader som nästa pass. Slut på knärehabrapport!
Något som dels förvånade mig, men framför allt gjorde mig förjävla nöjd var Iors reaktion på hundmöten. Inga supersvåra, men ändå halvtaskig sikt och lite klurigheter. Han stannade varje gång och inväntade instruktioner. Klockrent! När jag började låta honom dra blev det utfall så fort han såg en annan hund, han överförde energin som han riktade framåt i springandet till hundmötet och det var verkligen skitjobbigt.
Han klarar av att köra om och möta människor hur som helst, noll problem, så han har ett lugnt alternativt beteende. Tyvärr är han oerhört intresserad av andra hundar, och måste reagera på något sätt. Då tycker jag stanna är ypperligt: må vara att det är ganska olämpligt om man tävlar och kommer in för en omkörning (ha! stor chans) men just nu tränar vi. Och jag vill klara träningar utan att hundstackarn blir totalblockerad 5 gånger per pass.
Dessutom, om han får in stanna som miljörespons trots att han tar i framåt, så tror jag rätt mycket är vunnet i antijaktträningen också. I muskelminne, om inte annat. För visst får jag lite extra skjuts om vi ser rådjur eller liknande... då har jag faktiskt slarvat och låtit honom springa. Med mig på släptåg går det så långsamt så det blir väl knappt ens självbelönande, om man ska vara krass ;)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar