Det är konstigt

det där med att få känsla för att hantera två hundar. Jag påstår mig på intet sätt vara expert, hittills är det till och med väldigt enkelt eftersom Ior bara följer med och jag kan bära valpen.

Eller?

För i början skulle Ior köra bort allt och alla, han vaktade sin äckliga valp som besatt. Nu har han vant sig vid att människor får hälsa! På både valpen och mig, utan att han behöver lägga sig i alls.

Han passade på att gå och dra i koppel, blev osäker och därmed otrevlig.

Idag när vi kom hem från mina föräldrar, så gick han lugnt förbi inte en, utan två hundar som gjorde utfall på centralen. Den första stod i en kö och jag såg den inte ens, den andra var en labbe som uppenbarligen tränades till ledarhund och som stod mitt i vägen för oss när vi skulle gå ut från stationen (jag tog ut avstånd så gott det nu gick). På den första tror jag inte ens att kopplet sträcktes, andra gången blev han lite obekväm men löste det fint.

Detta medan valpen låg på den arm som jag nådde godisfickan med. Alltså på bara beröm!

Men å andra sidan, efter tisdagens eskapader med rymning och trippelutgåva av slemrötet-kadaver-spya så hade han lite att ta igen.

Studiero

Kastar till Ior en nötryggrad medan jag pluggar. Av någon anledning är ljudet av rovdjurständer som krossar ben väldigt rogivande.

En liten kvällsjogg

Hemmavid, inget drag utan bara trava med för Iors del. Gick 10 minuter för uppvärmning, och även gåpauser för min skull (får lätt ont i magen när jag springer). Totalt tog 7,5 km ungefär en timme, om vi räknar bort stretchen där vi stod still.

Som tack för sällskapet får Ior ett rejält nötben till kvällsmat. Nöjd jycke, nöjd matte!

Att forma en respektfull mattjuv, eller uppfostran är också inlärning

Vi kan bortse från melonskalen, som jag övergivit och som därmed var lovligt byte, och istället tänka lite på hur jag fått matgalningen att låta bli min tallrik medan jag går och fixar med något annat. Jag är nämligen av åsikten att tiggeri inte enbart är av ondo.

Vad betyder det att hunden tigger? Jo, att den ber dig om att få något. Detta står i stark kontrast mot en hund som helst hänger över axeln och väntar på att du ska vända bort blicken, så att den kan ta en tugga. Ior har gått från det förra till det senare, och jag är alldeles utomordentligt nöjd med hur han hanterar mänskliga måltider.

En del är, som alltid, att belöna rätt beteende. Innan foderallergin upptäcktes kastade jag till honom matbitar när han lade sig ner och var lugn. En annan är att han inte alls får det han är ute efter om han är för på. Jag har däremot inte alls ignorerat honom, utan snarare pratat lite förlöjligande med honom Jaha vill du ha hamburgare? Mmmmmm det här är jättegott. Menar du att du också ska ha? Är du säker? Nänäänänäää för det får du inte :P 

Det här har på intet vis saboterat träningen. Tvärtom har han fått signalkontroll och stadga, för det var inte prat och kontakt han var ute efter. Att agera på samma sätt när han skäller för att han vill få igång mig kommer vara uppmuntrande, men detta är inte det. Istället får han konstatera att jag fattar att han vill något, men inte vad, och därför tänka om. Om jag istället bara ignorerat, hade han försökt mer och mer och MER av samma sak!

Nu ligger han i soffan och väntar, även om det står en tallrik med göttig en halvmeter från honom och jag har ryggen mot honom och fixar med något. Detta är inte något påtvingat "stanna där!", utan ett resultat av att jag format hans beteende utifrån vad han är intresserad av. Jag har självklart hindrat honom från att ta mat, men inte mer än så - ville han stå och glo en decimeter från tallriken så fick han göra det. Det bara lönade sig inte, och tillsammans hittade vi då en bättre strategi. Dessutom konfliktfritt, jag slapp bli arg. Det var mycket tack vare att jag kunde retas med honom verbalt, det lättade min egen irritation och gjorde att vi kunde träna på detta utan att det gick ut över relationen.

Sedan är han en obotlig opportunist, men han spottar ut allt han hittar utomhus på min signal, hemma ser jag till att inget ätbart är framme. I viss mån gäller det att helt enkelt uppskatta att en fått en ny anledning att hålla städat ;)

Älskade lilla tjyvåsna

Idag åt jag en såndär perfekt frukost - kaffe och melon. Kaffe unnar jag mig bara de dagar som jag vet att jag gör av med överskottsenergin, särskilt eftersom mitt gamla knäppa jag vaknat till senaste veckorna efter vad som måste ha varit flera år av depression (det krävdes att jag bröt benet för att inse det, bara). Melon har ja ätit till frukost i ett par veckor, sommargott!

Bara det att jag råkade få kaffemage nu på morgonen. Och lämnade framme en tallrik med ca 10 melonskalsbitar på. Gissa hur många som var kvar när jag kom ut?

Två. Ynka. Bitar.

Det roliga är att Ior är oerhört kräsen med vilken frukt som duger. Banan och alla former av bär är pest och pina. Det enda som duger är äpple och melon! Däremotstjäl han inte äppelskrottar, så jag har helt enkelt blivit bortskämd med att kunna lämna saker framme. Han stjäl ju inte min mat längre... rester däremot, har han listat ut att jag ändå slänger. Perfekt enligt dalmatinerlogik att ta tillvara på!

Sommarledigt

Har åkt ut till mina föräldrar på bonnalandet, och både jag och Ior njuter av tillvaron. Solen skiner, men det är svalt nog på kvällen för dragpass - i onsdags blev det 3 km nästan helt i galopp, igår körde vi drygt det dubbla i mestadels  snabb trav. Jag har blivit jättepepp på att få ihop skakeln och cykelkärran som vi började på förra sommaren också, med en gårdshandel några hundra meter bort så kan han få göra lite nytta!

Han hängde med på byns sommarfest, alla tyckte han var superfin (såklart!), men själv var han ointresserad, snusade lite på de om hälsade av artighet och gick sen undan. Lugn och cool, i alla fall! Husse hade hand om honom under brännbollen, men i efterhand hade Ior gärna fått vara med och ta några lyror. 

Däremot  verkar han tycka att jag är alldeles för tråkig, och tre av fyra dagar har han smitit iväg ut i skogen och mumsat kobajs. Varje gång har jag duschat honom, men det har han nu löst genom att inte få något på sig - det är bara käften som stinker död och förruttnelse. Att han lyckas beror på att han funkar att ha lös när jag går med honom, men inte när vi är på gården och är tråkiga. Detta har jag inte fått in i huvudet än... 

Planen idag är jag springer en runda, lägger spår, hem och hämtar Ior, springer till spåret och spårar, sen springer hem. Låta både huvudet och kroppen få sitt, helt enkelt. Eller så åker vi till någon sjö och badar, för här är rent fruktansvärt varmt.

Här försöker man vara rolig

Eftersom det är slutspurt på hemtentan nu så laddade jag kongen och ett par rejäla benknotor med Iors färskfoder. Aktiveringsfrukost! Trodde jag ja. 

På morgonen: han blänger och fattar inte varför jag krånglar till maten. Samt "hallååååå jag måste på toa först!" tjurigheten.

Därefter är det roligare att släpa runt och kasta det i typ min obäddade säng. Tack, tack så mycket. 

Kvällsmat

Tänk att ett mjölkpaket kan vara så roligt.