Snurrigt bakom kulisserna

Jag och husse har gjort slut, och kommer troligtvis flytta isär inom överskådlig framtid. Hundarna är ju trygga med mig oavsett var vi bor, och Ior har ju hunnit flytta ett par gånger redan, så den biten är jag inte orolig för. Däremot är jag väldigt trött på att flytta varje år, är mer trygghetsjunkie än en sån som tröttnar fort. 

Vi är fortfarande goda vänner, och det är ingen konflikt åt nåt håll, vi har mest glidit isär eftersom vi har så olika livsstilsideal. Så sett är det här en väldigt bra sak - jag kan leta efter en plats där jag bor så nära skogen att jag inte behöver busskort för hundarnas skull. Till GU har jag en idé om att jag kommer kunna cykla, och på så sätt snåla jättemycket! Nu åker jag buss eftersom jag ändå har kortet för att kunna gå på något annat än asfalt med fyrbeningarna.

I nuläget går snacket om att dra ihop lite folk och ha ett djurtillåtet kollektiv någonstans där det passar bra. Så den delen av framtiden känns väldigt rolig!

Men jag har såklart deppat också. Då är det väldigt bra att ha hundar, som både släpar ut mig i busvädret och gosar tätt, tätt intill i soffan så att vi tre ligger i en enda rörig hög. 

Eller springer på mitt huvud, det går bra vilket som.

Det är läskigt att börja om med framtidsplaner på egen hand. Men jag tror också att det kommer bli så otroligt mycket bättre att tänka lite mer på vad det är jag vill, åtminstone ett litet tag. Hundarna är hittills det starkaste uttrycket för det som är jag. Förhoppningsvis kan jag bygga ett helt liv som speglar den jag är, och vill vara! Med mer utomhusliv, komma igång med träning när valp kan vara ensam/hänga med (lätta joggturer, då), och ett hem som är sådär ljuvligt genomtänkt plottrigt av vackra böcker och mina egna skapelser. 

Det är svårt att starta om. Jag är bara så himla tacksam att jag och M kommer överens bra nog att vi kan ta en filmkväll, och inte har bråttom med att bryta upp när vi väl kommit fram till hur vår relation faktiskt ser ut. Det blir så mycket lättare att blicka framåt, och se allt spännande som väntar runt hörnet, när det inte är så fasansfullt trassligt bakom en.

Och han ska fortfarande ha Ior när skurken är pensionär. Han säger det, och jag tror på det - bandet till den hund som bryter igenom ens hundrädsla är något väldigt speciellt (Zita <3) och det har jag sett hos dem. Det känns fint.