Upptäckte att pendelparkeringen här utanför var i stort sett öde på kvällspromenaden. Perfekt, dags för lite hårda spår! Det blev två raka spår: nummer ett på kanske 10-15 meter fick ligga lite längre (25 minuter kanske?) och nummer 2 blev lite längre, åtminstone 20 meter, liggtid kanske 10 minuter. På ettan såg Ior inte vad jag gjorde, på tvåan hade han full uppsikt över spårläggningen. Båda avslutades med några torrfoderkulor, mest för att markera slutet.
Vi började med nummer två, där jag hade gått balansgång på parkeringsstrecken. Det råder dock ingen tvivel om att han jobbade med näsan, eftersom han fortfarande spårar lika flamsigt: 3-4 decimeter ut åt vardera sida, i konstant zickzack. Han hade i alla fall koll på vad som väntades av honom, och det känns bra att ha fått lite rutiner kring spåret. Han hittade till spårslutet på båda spåren, vilket ändå är framsteg - han har annars ofta flamsat förbi vid sidan av, eftersom han är så obrydd av godis.
På detta lilla har jag lyckats bli helt överväldigad av magin i hundens spårförmåga. Han följer något osynligt som jag lagt ut, och än mer så förstår han när jag uppmanar honom att leta efter detta osynliga! Kanske är våra små parkeringsspår här för att stanna. Jag hyser lite drömmar om att börja härja med cykeln i skogen även utan hund, och då kan man ju passa på att lägga de där längre spåren i lugn och ro. Ska han spåra i skog behövs nämligen lite längre sträcka, så han hinner bli varm i kläderna, och längre liggtid, så han inte irrar bort sig helt i sina kontroller av vart jag inte gått.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar