och helt jävla jätterättvist. Okej, om jag hade väntat 5 minuter med att värma upp hade det kanske inte blivit "nos sk [sträckt koppel]" första typ fem skyltarna, men det som är otroligt är att han faktiskt hittade upp med huvudet och blev snudd på skitbra resten av banan. Lite sned och förvirrad, men vad tusan, jag var nervig så jag skakade innan vi klev in på banan så detta var ungefär det bästa som kunde hänt. Han var verkligen skitfin på uppvärmningen också, så nu vet jag att han kan fokusera i den miljön med många hundar och rörelse hit och dit. Bara det trodde jag skulle vara omöjligt bara för ett halvår sen!
Så nu är det Kajsanerver och Iornos som står i fokus. Jag vet ju att han är känslig för min sinnesstämning (sitter helst 10 meter bort och observerar om jag är arg), men jag vet ju från simningen att jag gillar tävlingskicken så måste på nåt sätt vänja honom vid att matte inte lider så mycket som det ser ut - att jag skulle träna bort nerverna är faktiskt uteslutet. Därtill verkade inte tävlingssituationen, ny klubb och okända människor röra honom i ryggen. Han hade skitkul! Och jag också, men det kommer lite i andra hand. Det är ju just glädjen som jag har siktat på, och att han var rent skitlycklig hela andra halvan av banan är den största seger jag kunde få idag. Tyvärr har jag ingen dokumentation av spektaklet, men det var nog lika bra det. Hade jag funderat över att någon filmat att det bara blivit ännu mer pannkaka!
Och ärligt talat, nosandet är svårt att göra särskilt mycket åt. Först nu under sommaren har jag börjat kunna kalla in honom från nosfläckar, och ett "nu går vi" funkar oftare än inte. Men det är efter ett år! Menar inte att jag inte vill försöka träna, men tänker inte vänta mig underverk, ej heller undvika tävling tills han är stensäker på den biten. Lite måste man få chansa :D (obs att jag inte har samma inställning till moment med lös hund, men nu drabbas ingen annan).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar