Som det här med min bajsplockarrutin. Eftersom Ior kan bli utåtagerande när jag är bortvänd och nedåtböjd, och därmed uppenbart sårbar, så kastar jag ut godis som de får leta upp medan jag plockar bajs. En annan fördel är att jag slipper att de lyckorusar runt efter bajsningen - ärligt talat är sådana stolligheter rätt dryga när en ofta rastar hundarna kopplade, nära trafikerade vägar.
I alla fall, de kommer och tigger direkt när de är klara. Ior roar sig med annat fram till att det finns godis att leta upp, ingen idé att hetsa upp sig i förtid!
Valpen däremot. Han vet att Ior bajsar på morgonrastningen. Han vet också ungefär när det händer. Ett par minuter innan väntad avföring börjar han gå med nosen i Iors rumpa, putta och hoppa på stackarens bakdel för att den vägen sätta igång godismaskinen. Inte heller begriper han att komma till mig och tigga när Ior väl sätter sig - då är det stenhård bevakning på att den prickiga lurifaxen gör det den ska.
Jag har en smart valp. Men kanske inte den smartaste.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar