måndag 9 april 2012

Det regnar

Och jag vill fortfarande ha en hund.

Saken är att väldigt mycket verkar klicka just nu för att planen ska fungera: jag har jobb, svenskan verkar inte ha hälften så mycket schemalagd tid som matten och

och jag vill ha något som tvingar ut mig i regnet. 

Som student är livet ofattbart bekvämt, och även om jag förösker utsätta mig själv för diverse obekvämligheter utanför min trygghetszon så kan jag alltid sluta. Jag tänker sluta jobba till hösten missnöjd med en rad olika saker och likaså kårengagemanget utvecklande och allt sånt, men passar bara inte mig för att slippa flänga runt på tusen olika ställen och ständigt behöva tacka nej till sådant som skulle vara bra för det jag gör. Hemma har varit tristessen, plugget, stillastående: jag trivs inte med stillastående. Jag har börjat äta lunch hemma för att Pöjka går hit med sina polare, och då blir det lite liv i det här stället, skratt och rörelse även om det bara är ett gäng som kollar på Big Bang Theory. 

Jag vill ha rörelse och liv och något hemma som inte bara är "för min egen skull" för såjävla viktig är jag inte, men det är liksom inte de andra människorna heller. Liv och rörelse ger mig energi, men inte när det är bara jag som springer mellan olika möten. 

Jag saknar att slita lite. Försöken med medryttarhäst har fallit på pendlartider och djur som antingen varit för svåra eller inte fungerat med många olika ryttare, även om själva stallarbetet - luften! lugnet! den totala isolationen! - är väldigt mycket i min smak. Om jag måste ut i regnet så är det inte så fruktansvärt farligt, tvärtemot: sitter jag hemma en hel dag mår jag dåligt. Stillastående.

Samtidigt är Pöjka tveksam. Han har insett att det vore bra för mig, och att jag kommer sköta hunden när jag kan. Problemet är kort och gott att jag inte alltid kan.

Problem 1: VFU. Då har jag "normala arbetstider", 40 min pendlingstid, och kommer absolut behöva hjälp att rasta en eventuell fyrbening. Om ett år är det ca 2 månader av detta: hurihelvetet ska det fungera? HUUUURRRRRRRRRR

Numero 2: De där jättemegastööört tunga perioderna då? Om inte hunden hjälper, utan blir en till börda som jag bara inte klarar av? Då måste han ta hand om den, och det finns inget intresse av det. 

Helt enkelt, jag måste räkna med att jag ska klara av det helt själv, vilket kanske inte alltid är möjligt. Kanske ska jag börja spana efter nya organisationer att lägga ett år på istället, inbilla mig att det blir annorlunda om de står för en annan sak. 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar