Det där med lös hund

Vardagsinkallningen fungerade löjligt sporadiskt i början, och jag har spenderat över ett halvår där alla alternativ till koppel varit långlina eller inhägnat område. Långlina fastnar i saker, SÄRSKILT på vintern när varenda liten jävla pinne som ligger snett sitter stenhårt. Ja, och jag har ju haft linan fast i midjan, en lysorange navelsträng som slingrar sig runt benen och stryper foten titt som tätt. Annars hade det väl bara varit att släpa linan, antar jag: men pga brännsår i händer, human error i allmänhet och Iors opportunism i synnerhet har jag kört så.

Fast nu behövs det inte längre! Eller, jag vågar i alla fall gå utan, exakt var den där behovsgränsen befinner sig är väl subjektivt. Han kutar hur som helst inte iväg som en tok, han kommer nästan jämt när jag ber honom, om det inte dyker upp någon levande störning, och står stilla jättefint tills jag gått fram till honom när sådana dyker upp. Ja, inte alls tillräckligt säkert för att han ska kunna gå lös, och han struttar alldeles för intresserat när han ser en hare, men det är så löjligt skön känsla att jag inte tänker bry mig om framstegens eventuella marginella natur. 

Vi har gått 1 mil + 1 timme idag också, den första till/från/i Änggårdsbergen. De hundmöten där han såg först, runt hörn och sånt, stannade han och kollade! Tyvärr superspännig, men det är bättre än att han sticker fram, åtminstone när han nu tycker att andra hanar muckar bara genom att finnas till.