De senaste dagarna har jag haft ordentligt ont i ryggen igen. Det kommer och går, ofta kan jag hålla det i schack men nu har det helt enkelt varit vidrigt. Vidrigt att sitta, vidrigt att stå, vidrigt att ligga ner. Min teori är att det beror på att jag inte har några glasögon - valpen tuggande sönder dem, och reserverna (som också är ganska repiga) har jag slarvat bort någon gång förra veckan.
Istället för att korva ihop sig i mina knäveck om nätterna, har Ior samtidigt börjat sova utsträckt utmed min rygg.
Nu skulle jag kanske inte tro så himla mycket om det, om det var första gången han var fin med min smärta. När jag bröt benet lade han sig aldrig vid benen, gick aldrig över dem. Istället låg han och myste uppe vid mitt huvud. När jag kraschade med cykeln i skogen ignorerade han godisarna jag spred ut för att hålla kvar honom, utan lade sig istället intill mig och höll utkik medan jag tuppade av.
Jag säger alltid att mitt absoluta mantra i hundlivet är "trygghet". Att kunna få tillbaka samma sak, samma kärlek och omtanke är något av det finaste jag varit med om.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar