Det här hände egentligen igår, men eftersom livet ganska sällan bjuder på anekdoter av värde, och jag var upptagen med att ha det riktigt gött igår, så kommer min lilla berättelse idag.
Fast det är ingen stor grej, eller så orkar jag inte bekymra mig om berättarteknik och sånt. Tog hursom en långpromenad igår, lite fram och tillbaka vid golfbanan, Ior kan kuta på öppna ytor och vi har det mysigt, typ. Kriterier för hemvägen var ungefär 1) inte gå tillbaka samma väg som vi kom och 2) gärna inte precis utmed all pendlartrafik.
Utifrån dessa, i mina ögon inte orimliga, önskemål knatade jag åt ett håll som vi går ibland, med en ganska rejäl nedförsbacke i slutet. Därtill är jag lite småtrött av att ha balanserat på den isgata som uppstått ur det pånytt frysta slasket, och tänker att jag hellre tar en kortare backe än att halka runt en ganska lång bit innan jag får kontakt med barmark.
Första bästa, alltså.
Nästan bäst av allt var att första halvan var helt okej. Det fanns en snökant som gick att gå på utan att halka okontrollerat, Ior följde godishanden och det var mest lite kul att behöva koncentrera sig lite. Sedan kom komplikationerna lite alltihop på samma gång.
En hund, av allt att döma ensam på tomten bredvid oss, gör först lekinviter och larmar sedan om att vi går förbi. Inte lika foglig Ior längre, med andra ord. Min snökant krymper och är snarare en väldigt hård skare utan något annat under, och någon meter fram - stentrappa. Buktande blankis över hela, inte minsta vitt i någon kant.Vad gör man då?
Svälj all stolthet och värdighet du någonsin inbillat dig att du haft, luta dig bakåt på händerna och haaasa låångsamt neråt. Fundera på om du ska låtsas som om du inte sett brevbäraren som står i slutet av backen, eller kanske tjoa något roligt? Fast det är fortfarande ganska långt ner, woooho, den där koncentrationen behövdes visst ja.
Till slut kom jag ju ner, bytte ett par ord med betraktaren, och skuttade vidare. Men nästa gång, då ska jag ta exakt samma halkfria väg både bortåt och hem.
torsdag 20 december 2012
lördag 15 december 2012
Bra morgon
Två småspår, bus i och med kramsnö, skvallerträning på andra hundar och nästa för varm med bara t-shirt i vinterjackan. Kan det bli bättre?
torsdag 6 december 2012
Agility
Jupp, vi är anmälda till en kurs som börjar 14 januari!
Var på öppet hus där vi gick kurs i höstas, massor av hundar så första var det stenhårt fokus på att Ior skulle titta på mig istället för allt annat. Sen slappnade han faktiskt av lite, och när vi gick in till agilityprylarna hängde han med och tog både kamp och torrisar som belöning. Härligt värre!
Jag var såklart jättenyfiken på hur han skulle hantera en tunnel, och det var lite läskigt i början. Först fick han hämta lite godisar, max en halvmeter in. Paus, lite slalom (som vi gjort med cykelställ, fast inte så tajta pinnar >_>), och på't igen. Han gjorde det! Knata rakt igenom, skitbra. Tog ett par gånger, men lät det vara sen för han var spänd och dämpad, bättre att spara tills han har roligt. Han tog sig även igenom däcket och över längdhinder. Han hoppade till och med över höjdhindren, som var på en höjd passande småhundar! Han är ju korkad på rätt sätt i alla fall.
Nu ska jag bara börja peta in lite slalompauser i springrundorna :D
Var på öppet hus där vi gick kurs i höstas, massor av hundar så första var det stenhårt fokus på att Ior skulle titta på mig istället för allt annat. Sen slappnade han faktiskt av lite, och när vi gick in till agilityprylarna hängde han med och tog både kamp och torrisar som belöning. Härligt värre!
Jag var såklart jättenyfiken på hur han skulle hantera en tunnel, och det var lite läskigt i början. Först fick han hämta lite godisar, max en halvmeter in. Paus, lite slalom (som vi gjort med cykelställ, fast inte så tajta pinnar >_>), och på't igen. Han gjorde det! Knata rakt igenom, skitbra. Tog ett par gånger, men lät det vara sen för han var spänd och dämpad, bättre att spara tills han har roligt. Han tog sig även igenom däcket och över längdhinder. Han hoppade till och med över höjdhindren, som var på en höjd passande småhundar! Han är ju korkad på rätt sätt i alla fall.
Nu ska jag bara börja peta in lite slalompauser i springrundorna :D
måndag 3 december 2012
Succé! ...och hundballeprat
Känns som att jag bara snackar skit om Ior, så nu kommer en fet hyllning!
För det första: bra start på dagen med lek bland massor av andra hundar framför Humanisten: Ior hälsade riktigt fint, var väl lite väl på att gräva i ett par hundars rumpor men DET VAR INTE MIN SOM JUCKADE HALLELUJA! Han kutade ett par varv sådär, och framför allt lekte ordentligt och inte bara kollade på de andra eller velade mellan alla olika som han brukar. Sen tröttnar han som bekant ganska fort: tror det är Dalmatinerns ointresse för främlingar som kommer fram, det är kul att hälsa och kolla vad de har för stil men sen så liksom räcker det, och då sticker han hellre fram till de som går förbi. Idag insåg jag att det var därför han började hälsa på människorna, som är ganska lågt prioriterade (hundfolk smäller lite än nosa i gräset eftersom de kan ha godisar), så vi sa tack och hej när han gått varvet runt. Kalas!
Bara det faktum att jag inte vurpat är värt en stor applåd, han kommer intill mig och går fot så fort jag ber om det GODIS GODIS GODIS är hemligheten vilket helt klart har räddat mig från hjärnskakning flera gånger om.
Åh, och vi såg två harar på dagens långpromenad (som blev kopplad träning eftersom han kutade på morgonen). Vi gick förbi den ena på två meters avstånd och jag lovar, han sträckte knappt kopplet! Jag kuttrade som en liten vårkåt fågel över hur duktig han var, som vanligt. Den andra stod han på bakbenen mot, men det var mer cirkusspanande än faktiskt koppelhäng på det med.
Ja, sen tränade vi massor på att svänga åt alla möjliga håll i olika hastigheter i fotgående. Han har en liten vana att kolla framåt då och då, typ spana lyktstolpar (ja, jag borde lära mig lite av min hund), men det släpper mer och mer! När jag ber om koncentrerat fotgående alltså.
Med anledning av det ökande träningsfokuset, morgonens fantastiska artighet och det faktum att jag vid förra besöket hos mina kära föräldrar kunde bryta hans juckande verbalt (ögonblickligen dessutom, på herr "jag kommer när jag luktat klart här! och här också... väntarå!"), så känns det som om det där med kastrering inte är lika akut. Ska försöka komma ihåg att fråga veterinären hur de ser på cancerrisk och kryptorchid pojk, det blir ju uppföljningssamtal på allergiutredningen om ett par veckor. Så som han utvecklas känns det som att kastrering pga beteende inte är nödvändigt (sällan att jag lägger tusenlappar på att han ska sluta slicka kiss), utan i sådana fall är det medicinskt. Utifrån hur han är i övrigt känns det absolut som att de, ganska få, utfallen är osäkerhet och då är det ju inte direkt någon hjälp som jag förstår saken. Framför allt så känns han ändå så lugn och sansad, och inte tokstressad som han var i början, att jag är övertygad m att det inte är nödändigt. I början var det ju unghundshormoner + flytt till hundtätt område där allt luktar mumma. Och 17 månader är ju långt ifrån vuxen, som jag förstått saken.
Okej, nu spårade sista biten, men summan av kardemumman: Ior börjar landa, och det känns riktigt jävla löjligt urbra.
För det första: bra start på dagen med lek bland massor av andra hundar framför Humanisten: Ior hälsade riktigt fint, var väl lite väl på att gräva i ett par hundars rumpor men DET VAR INTE MIN SOM JUCKADE HALLELUJA! Han kutade ett par varv sådär, och framför allt lekte ordentligt och inte bara kollade på de andra eller velade mellan alla olika som han brukar. Sen tröttnar han som bekant ganska fort: tror det är Dalmatinerns ointresse för främlingar som kommer fram, det är kul att hälsa och kolla vad de har för stil men sen så liksom räcker det, och då sticker han hellre fram till de som går förbi. Idag insåg jag att det var därför han började hälsa på människorna, som är ganska lågt prioriterade (hundfolk smäller lite än nosa i gräset eftersom de kan ha godisar), så vi sa tack och hej när han gått varvet runt. Kalas!
Bara det faktum att jag inte vurpat är värt en stor applåd, han kommer intill mig och går fot så fort jag ber om det GODIS GODIS GODIS är hemligheten vilket helt klart har räddat mig från hjärnskakning flera gånger om.
Åh, och vi såg två harar på dagens långpromenad (som blev kopplad träning eftersom han kutade på morgonen). Vi gick förbi den ena på två meters avstånd och jag lovar, han sträckte knappt kopplet! Jag kuttrade som en liten vårkåt fågel över hur duktig han var, som vanligt. Den andra stod han på bakbenen mot, men det var mer cirkusspanande än faktiskt koppelhäng på det med.
Ja, sen tränade vi massor på att svänga åt alla möjliga håll i olika hastigheter i fotgående. Han har en liten vana att kolla framåt då och då, typ spana lyktstolpar (ja, jag borde lära mig lite av min hund), men det släpper mer och mer! När jag ber om koncentrerat fotgående alltså.
Med anledning av det ökande träningsfokuset, morgonens fantastiska artighet och det faktum att jag vid förra besöket hos mina kära föräldrar kunde bryta hans juckande verbalt (ögonblickligen dessutom, på herr "jag kommer när jag luktat klart här! och här också... väntarå!"), så känns det som om det där med kastrering inte är lika akut. Ska försöka komma ihåg att fråga veterinären hur de ser på cancerrisk och kryptorchid pojk, det blir ju uppföljningssamtal på allergiutredningen om ett par veckor. Så som han utvecklas känns det som att kastrering pga beteende inte är nödvändigt (sällan att jag lägger tusenlappar på att han ska sluta slicka kiss), utan i sådana fall är det medicinskt. Utifrån hur han är i övrigt känns det absolut som att de, ganska få, utfallen är osäkerhet och då är det ju inte direkt någon hjälp som jag förstår saken. Framför allt så känns han ändå så lugn och sansad, och inte tokstressad som han var i början, att jag är övertygad m att det inte är nödändigt. I början var det ju unghundshormoner + flytt till hundtätt område där allt luktar mumma. Och 17 månader är ju långt ifrån vuxen, som jag förstått saken.
Okej, nu spårade sista biten, men summan av kardemumman: Ior börjar landa, och det känns riktigt jävla löjligt urbra.
lördag 1 december 2012
Bästa sömnen
På soffan i hög med hund efter en för oss mastig långpromenad (4 timmar). Härmed avsätter jag åtminstone en heldag per vecka till att bara ut och gå/leka/vara med vovveskrutt. Varit alldeles för lite av detta på sistone.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)